Utseende

Det är en liten, kompakt hund och som är något längre än hög. Mankhöjd för både hanar och tikar är maximalt 26 cm. Eftersom den är ganska robust är den ofta tyngre än vad den ser ut att vara. Vikt att föredra är 3-4 kg. Bolonkan är trots den robusta konstruktionen ändå en elegant hund. 

Pälsen förekommer i många färger. Ej tillåtna färger och teckningar är helvitt, merle och fläckigt. (En liten vit fläck på bröstet och tårna tolereras.) Pälsen är lång, silkig, vågig (stora lockar är att föredra) och mycket riklig. Underullen är tjock. Den fäller inte så mycket. Min egen reflektion är att, jo, de fäller men eftersom du måste borsta och kamma pälsen, så hamnar den fällda pälsen där istället för i soffan. 

Mentalitet

Rasbeskrivningar kan ibland vara lite romantiserande, har jag märkt. Inte helt felaktiga förstås, men kanske inte heller med sanningen helt överensstämmande. Kanske lite färgade av en uppfödare som hållt på väldigt länge och som besitter en stor kärlek till rasen.

I vår rasstandard står det exempelvis att en bolonka "ska vara balanserad och vänlig". Och förvisso är den vänlig, O, ja, men att kombinera begreppen vänlig och balanserad gör att åtminstone jag tolkar, och då för mitt inre kan se några små timida varelser, vilka försiktigt trippar på en trottoar bredvid sin matte eller husse. Och riktigt så uppfattar i alla fall inte jag våra älsklingar. Därmed inte sagt att de är nervösa vilddjur, absolut inte! De är glada positiva optimistiska entusiaster. Helt kapabla att göra tokrace, skutta runt och hitta på bus. Inte helt olika en glad Disneyhund, Livet är ju stenkul om man är en liten bolonka!

Vidare i texten: "Bolonkan är social" (en lätt underdrift), "anpassar sig lätt i skiftande miljöer" (japp) och "läser signaler från både två- och fyrbenta". Stopp där! Där kan man tro att bolonkor läser signaler och rättar sig efter de nämnda signalerna, ungefär som väldresserade brukshundar. Nja, skulle jag vilja säga på det. De läser signaler, o ja! Sedan beror det nog lite på situationen, vad som passar de små liven..Vår lilla dam läser oss och katternas signaler optimalt. Hon vet exakt när hon ska rusa iväg eller sätta in sin stöt. Ibland helt efter min plan, ibland efter sin egen agenda.

"Rasen räknas inte till de raser som har hög intensitet och arbetsvilja." En ganska rolig formulering egentligen. Den _räknas_ inte som ett energimonster.. Vad menar författaren egentligen? Tja. Det är sant att vi inte alltid tränar och aktiverar vår älskling som man gör med en brukshund, men vårt exemplar ser till att roa sig själv om vi inte aktiverar henne. Att hålla ordning på grannen är en populär hobby, likaså att fånga möss och valla katter. Eller varför inte stjäla mattes strumpor? Att rusa iväg med dem och att bli jagad...det är ren lycka för prinsessan Leia!

"Hundarna är ändå som regel mycket lättlärda".  Åter igen en sanning med modifikation, tycker jag. De lär sig mycket lätt vad de vill lära sig…jajemen. Tricket är att få dem att _vilja_lära sig det du vil att de ska lära sig!

"Som de flesta små hundraser kan de bli gamla" En klar fördel. En sådan här liten juvel vill man ju ska leva riktigt länge!

Historik

I rasstandarden sägs att den första kombinationen som gjordes var mellan bichon frisé, shih tzu och lhasa apso år 1951. I en artikel skriven av den ryske uppfödaren Vitaly Kudryatseva (kennel Nevskaja Uslada) nämns även att det finns inslag av malteser och bolognese (artikeln finns att läsa i sin helhet på kennel Shibumis hemsida ( länk: kennel Shibumis ) och rekommenderas verkligen att läsas för den som är intresserad av rasen.

Rasens uppkomst kan vi, enligt nämnda artikel, tacka ett gäng hundentusiaster från Leningrad med Zhanetta A. Chesnokova i spetsen. Tillsammans med bland annat Julia M. Zvonareva, Diana A. Ovcharenko och Galina A. Isayeva. De satte  upp som mål att skapa en rysk dvärghund som var elegant och vacker. Det var kanske inte helt lätt, Kudryatseva påpekar i artikeln att dvärghundar under lång tid i Ryssland inte hade en alltför hög status och att rasen utvecklades under svåra förhållanden.Det som eftersträvades var en liten (20-24 cm) enfärgad pälsrik hund. 

1962 namngavs rasen till russkaja tsvetnaya bolonka och 1966 erkände Ryska. Jordbruksministeriet rasen.